Trollsländor i Närke 

Närkes är 4126 km2 stort. 13 % av ytan utgörs av sjöar. Vättern och Hjälmaren, som delvis ligger inom landskapet, är de i särklass största sjöarna. Det mesta av odlingsbygd finns på Närkeslätten. Övriga delar av Närke runtom slätten är annars mestadels beskogade med varierande inslag av mindre odlingsområden, sjöar, vattendrag och våtmarker. Nedan följer beskrivningar av fyra naturgeografiska regioner i Närke. De följer samma indelning som gjorts i Länsstyrelsens publikation Natur i Örebro län (1980). Det är en förhållandevis grov indelning jämfört med andra försök till indelning av naturgeografiska regioner som har presenterats i andra publikationer.

Närkeslätten

På Närkeslätten breder stora sammanhängande områden med främst åkermark ut sig. Under slutet av den senaste istiden låg Närkeslätten flera gånger under vatten, sammanhängandes med dåvarande förstadier till Östersjön (Yoldiahavet, Ancylussjön, Littorinahavet). Jordarna är rika på lera. Vid utdikade områden, till exempel utefter Kvismare kanal, finns ofta även ett högt innehåll av organiska ämnen i form av gyttjiga eller torvrika jordar. Här och var bryts åkerlandskapet av med trädklädda moränmarker, rullstensåsar, sjöar och våtmarker. I Västernärke finns ett karakteristiskt drumlinområde i trakterna kring Fjugesta, Hackvad och Viby.

 

Under Närkeslättens jordlager ligger ett större område med fanerozoisk berggrund, inom vilket det finns yngre, sedimentärt bildade bergarter som
bildats under de senaste 542 miljoner åren. Här finns bland annat sandsten, lersten, alunskiffer och kalksten. Utbredningen sammanfaller väl med
Närkeslättens avgränsning mot söder och väster. Det finns två större områden med sedimentär kalksten i Närke. Det ena ligger utefter den
förkastningsbrant som reser sig i södra kanten av Närkeslätten och sträcker sig från Hällabrottet och vidare österut ända förbi Tångsätter och
Vilhelmsberg. Det andra ligger vid Latorpsplatån vid västra kanten av Närkeslätten, i området mellan Lanna, Latorp och Garphyttan. Vid dessa
områden finns bland annat en kalkpräglad flora och naturligt goda förutsättningar för ädellövrika skogar och hagmarker. I övriga delar av Närke
dominerar prekambriska, så kallade urberg, vilka ofta är omkring 1,7-1,9 miljarder år gamla. Mest utbredda är olika magmatiska bergarter såsom
granit, granodiorit, tonalit, dacit och ryolit.
 

Två större stråk där naturen starkt präglas av kalkrika förhållanden är dels ett långsmalt område från Yxhult vidare österut ända bort förbi Tångsätter
och Vilhelmsberg och dels vid Latorpsplatån från Lanna, vidare norrut förbi Vintrosa, Latorp och upp mot Filipshyttan, längs västra kanten av slätten.
Vid dessa områden finns bland annat naturligt goda förutsättningar för ädellövrika skogar och hagmarker.

Vid Närkeslätten finns flera näringsrika slättsjöar som Tysslingen, Västra och Östra Kvismaren, Långensjöarna, Logsjön och Vibysjön, även Hjälmaren räknas till denna typ av sjö. Vattenvegetation är ofta rik med arter som gul svärdslilja, kaveldun, vattenskräppa, andmat, dyblad, gul näckros, vass och säv. Svartån och Täljeån-Kvismare kanal hör till de största vattendragen. Båda dessa rinner i östlig riktning över Närkeslätten och mynnar ut i Hjälmaren vid Örebro respektive Segersjö. Även Dyltaån- Arbogaån ingår längst i norr och utgör där gränsen mot Västmanland.

​

Södra skogsbygden

I det här området ingår både delarna av Tiveden som ligger i sydvästra Närke och Tylöskog i sydöst. Området är till största delen beskogat, mestadels av barrskog. Större delen av området ligger omkring 90-170 meter över havet. Sandig morän och berg med endast ett tunt jordlager utgör de vanligaste jordarterna. Det är överlag bergigt och kuperat på många håll och flera smala sprickdalar skär genom landskapet.

Ett visst inslag av uppodlade bygder finns också, exempelvis området kring Snavlunda, Askersund och Hammar och stråket från Pålsboda vidare söderut mot Svennevad, Hjortkvarn och Bo.

 

Södra skogsbygden är en förhållandevis sjörik del av Närke. Några större sjöar finns också i området. Längst i söder ligger Vätterns norra del. I nordöst ligger Sottern och Tisaren, vilka är Närkes största respektive tredje största sjö bland sjöar som ligger helt inom landskapet. Båda dessa är måttligt näringsrika sjöar, som också har gemensamt att de tillhör samma vattensystem och ligger utefter samma förkastningslinje. Det gör att båda sjöarna mot söder har raka och branta skogsklädda stränder, medan norra delarna har betydligt mera långgrunda, flikiga vikar med rikliga inslag av vassbälten och olika slags vattenvegetation. I nordväst finns bland annat Västra- och Östra Laxsjön, vilka båda är större sjöar som nästan helt omgärdas av skogsmark. Bland vattendrag kan bland annat nämnas att det finns flera förhållandevis lugnflytande åsträckor såsom Skogaån, Hjortkvarnsån, Emmaån, Dohnaforsån och Himmersgraven/Gammelån. Större inslag av mossar och kärr finns spritt lite varstans, bland annat utmed gränsen i söder mot Östergötland, nordost om Sottern och norr och söder om Tisaren. I många fall är dessa miljöer dock påverkade av torvbrytning och utdikningar.

Västra skogsbygden
 

Västra skogsbygden påminner till viss del om södra skogsbygden, men är lite lägre belägen och inte alls lika kuperad med berg och hällmarker.
Odlingsmark finns främst i östra delen, intill Närkeslätten, där det finns ganska stora inslag av småskaliga jordbruksbygder och mellanbygder. Dessa sträcker sig dock som längst bara någon mil västerut och övergår sedan i rena skogsbygder som sträcker sig ända bort mot Värmland. Nära
landskapsgränsen mot Värmland finns också några stråk av jordbruksmark inkilad i skogslandskapet.

​

Sandig morän är den vanligaste jordarten i västra skogsbygden. Stora ytor täcks också av torvjord då det finns många större och mindre mossar spridda över stora delar av området samt även lerjordar vid odlingsbygderna. Närkes största mosse, Skagershultsmossen som är cirka 1500 hektar stor, är belägen i östra delen av området. Bland större vatten kan nämnas sjöarna Skagern och Toften samt Letälven och övre delarna av Svartån.

Kilsbergen

Kilsbergen reser sig brant i västra kanten av Närkeslätten. Övergången mellan det platta slättlandskapet och den skogsklädda bergsterrängen är bitvis mycket skarp och iögonfallande. Kilsbergen sträcker sig från Svartå vidare i nordostlig riktning bort mot Nora. De högre belägna partierna utefter bergryggen ligger på många håll över 200 meter över havet. Här uppe är terrängen mera flack och stora områden med mossar breder ut sig vid flera platser. Inslaget av både större och mindre sjöar är också stort uppe på Kilsbergen. Sjöarna är ofta näringsfattiga och humösa med inslag
av gungflystränder. Vanligaste bergarterna vid Kilsbergen är olika felsiska magmatiska bergarter såsom granit, dacit, ryolit. Berget täcks i regel av
ett moränlager. Ibland är jordmånen så tunn att berget går i dagen. Barrskogar täcker det mesta av marken. Lövinslag finns främst av triviallövträd
till exempel björkar och rönn. Högsta kustlinjen ligger i Kilsbergen omkring 160 meter över nuvarande havsnivån. På flera ställen finns väl synliga lämningar från gamla strandlinjer i form av klapperstensfält och strandvallar.

Klimat
 

Årsmedeltemperaturen har på senare år (1991- 2013) legat över 6 °C i större delen av Närke. Endast en mindre del av landskapet vid Kilsbergen har haft något svalare temperaturer än så, omkring en grad kallare. Denna till synes lilla skillnad mellan olika delar av landskapet har ändå en stor effekt på exempelvis växtsäsongens start. I området kring Hjälmarens stränder, Kvismardalen, och kring Kumla startar växtsäsongen i snitt kring dag 80-90
på året, i de flesta andra delar av landskapet inom intervallet 90-100 och i nordvästra delarna först dag 100-110.

Nederbördsmängderna skiljer sig ganska mycket mellan olika delar av landskapet. Det är till stor del topografin som styr hur mycket det regnar, generellt mer nederbörd ju högre upp i terrängen man kommer. Nederbördsfattigast är det i delar av Östernärke, utefter Hjälmarens södra halva och en bit in i Kvismardalen. Det området hade under perioden 1991-2013 en årsmedelnederbörd på omkring 600-675 mm. Motsvarande siffra för stora delar av Närkeslätten är cirka 675-750 mm. Kilsbergen och några höglänta delar av Askersunds kommun är de nederbördsrikaste med uppemot
825-900 mm.
 

Antalet soltimmar varierar inte så mycket, men är något högre i området vid Hjälmaren och vidare bortöver mot Mälardalen samt vid Vättern. Dessa
delar når i snitt upp till 1700-1800 timmar per år jämfört med 1600-1700 timmar per år i övriga delar av landskapet (1961-1990).

Björn Gunnarsson